Det vackra vädret lockar mig ut på en löparrunda. Har en runt Stångån som är ca 3,5 km. Tänkte att jag springer två varv. Har precis avslutat mitt första varv samt sprungit uppför en sjukt lång trappa plus hoppat jämfota uppför den. Känner mig sådär nöjd och duktig. Tänker att jag tar det lugnt och lullar runt det sista varvet. Men. Så får jag syn på en bekant filur längre fram och hon får syn på mig. Ingen mindre än självaste Jimicca som också är ute på en löparrunda som hon precis börjat.

Vi springer tillsammans, flämtar fram några artighetsfraser som enligt seden sig bör. Hon säger att hon ska springa förbi Tekniska Verken till slussarna. Jag kan självklart inte vara sämre. Mina fötter brinner. Mina lår bränner och likaså rumpan och vaderna. Jag vill lägga mig ner i gräset och ge upp, men det alternativet finns inte. Min mun är snustorr och allt jag kan tänka på är vatten. Funderar ett tag på att dricka ur ån men kommer fram till att Jimicca nog skulle tycka att jag var äcklig då. Jag vill inte mer.

Alla som säger att det är så skönt och underbart att springa ljuger eller har något allvarligt fel i huvudet. Det är jävla kamp varenda sekund och jag hatar det innerligt med hela mitt väsen. Jag vill sluta. Jag tänker sluta. Men likt förbannat sätter jag ena foten framför den andra. Varför?!

Någonting har nämligen bitit sig fast i mitt huvud och vägrar släppa taget. Jag ser hur jag står överst på prispallen. Tänker på hur jag aldrig får ge upp hur trött jag än är, hur mycket det än bränner och gör ont i varenda liten muskel, hur munnen klibbar ihop av brist på vatten, hur svetten svider i ögonen. Allt är värt det när man vinner. Det är därför man utsätter sig för det.

Min mage ser svampig ut. Tror jag ska sluta med min smågodisfrulle kanske… hrm…